Italiens gamla vattenhund -Lagotto Romagnolo- omskolad till tryffelhund.
F.C.I standard nr: 298
Grupp 8, sektion 3 (vattenhundar)
Den Italienska hundrasen från Romagna i nordöstra Italien har omnämnts i litteratur sedan 1600-talet.
Den genuina vattenhunden förekom hos fiskare och färjkarlar vilka arbetade i sumpmarksområdena och
floddeltan.
Lagotton (Lago = sjö) användes för jakt på sjöfågel och var omtalade som mycket effektiva och härdiga vattenapportörer.
Under tiden mellan 1840-1890 började man de genomgripande utdikningarna av Italiens omfattande sumpmarks- och deltaområden. Vattenområden som
krävt tusen och åter tusen människoliv under århundraden pga. malariaförekomst blev nu odlingsbar åkermark. Denna tid kan också sägas vara
inledningen på fas två i Lagottons historia.
Fiskare, liksom färjkarlar fick se sig om efter andra boplatser och inkomstkällor, och
detsamma gällde de krullhåriga hundarna. Det skulle visa sig att Lagottons utmärkta vittringsförmåga blev dess räddning. Hundarna kom
att bli kända för att kunna nosa till sig var under jordytan den eftertraktade tryffelsvampen växte.
Tryffelsvampens viktpris är betydligt högre än rent guld.
Man anser att den förvandling rasen genomgick var mer eller mindre slutförd till 1920-talet. Då talades om Lagotton som enda specialiserade hundrasen för tryffel.
Egenskaper
Man skulle kunna säga att Lagotton under 1900-talet kommit in i sin tredje fas, den som erkänd hundras och även som en modern sällskapshund.
Det vill säga en hund som är aktivt sällskap till den moderna människan som tycker om motion, promenader, svampplockning, lydnadstävlingar, spårarbeten
och agility m.m.
Den särdeles lättlärda och ägartrogna Lagotton är vig, livlig, vänlig och nästan ständigt svansviftande. Den kastar sig dock inte huvudstupa över främlingar
eller in i nya situationer utan att först undersöka. Den levnadsglada och rörliga Lagotton är inte lämplig för stugsittare, men hör inte heller
till de raser som måste cykelmotioneras. Den älskar långa, fria promenader.
Finns det vattendrag, diken eller pölar med vatten brukar Lagotton pröva samtliga. Gärna med en snabb rulltorkning i sand eller gräs. Trots detta,
för en pälsskötselkunnig person hemska scenario, är Lagotton oftast torr inom en halvtimme och sedan skakar den av sig det mesta av sand och boss.
Är man orolig för tovor kan man använda en tovskärarkam, dock med försiktighet. Ju mer man kammar ut, ju mer fastnar det i den mjuka pälsen.
Det är bara ryggpälsen som får grov struktur hos fullvuxna hundar.
Utseende
Lagottons mest karakteristiska drag vid första betraktelse, är den ganska korta, mjuka och krulliga, lockiga pälsen.
Den skall vara kraftigt lockig över hela kroppen, endast huvudet, öronen och mustascherna får vara mindre lockiga. Pälsen får absolut inte
vara utkammad, friserad, långt eller helt nerklippt. Den skall vara naturligt lockig, mycket tät och vattenavstötande. Pälsfärgerna skall vara antingen
enfärgat vit, smutsvit, leverbrun, orange, vit med leverbruna eller orange fläckar eller brunskimmel.
Rasen får aldrig ha svart pälsfärg, pigment eller ögonfärg. Helhetsintrycket skall vara en närmast kvadratisk hund som aldrig får se
långbent ut. Kroppen skall ge ett substantfullt intryck vilket främst kommer sig av den krulliga pälsen och måttligt uppdragna buklinjen.
Halsen skall vara kraftig, ganska lång och svansen ska bäras glatt uppåt eller tom. upprätt när hunden är alert och upphetsad. Vid vila
hänger den ner och är sabelformad.
Lagotton skall se vänlig ut. Huvudet skall ge ett rundat, mjukt uttryck med bred, något välvd skalle och kraftigt, trubbigt inte för
långt nosparti som skall ha mycket kraftiga käkar och stor nostryffel som får vara i alla nyanser av brunt. De runda, något stora ögonen
skall ha ett vänligt uttryck trots den hasselnötsbruna eller ljusa ögonfärgen.
Öronen skall vara tämligen högt ansatta och bäras framåtriktade vid lyssning. I vila kan de te sig lågt ansatta och bildar gärna veck. De skall
inte hänga orörliga och platta efter skallens sidor utan vara rörliga och spegla hundens mentalitet.
Bettet skall vara antingen saxbett, tångbett eller omvänt saxbett.
Lagotton är en lätt och smidig hund där det är den lockiga pälsen, och inte grov benbyggnad som gör att den ser tämligen kraftig ut. Rörelserna
är mycket vägvinnande och elastiska. Huvudet bärs tämligen högt när hunden rör sig i trav.
Skötsel
Pälsen klipps mycket kort en gång/år och kortas förövrigt ytterligare en eller två ggr. till vid behov. Pälsen är minimal efter som
rasen skall ha naturliga lockar och något flitiga underull.
Den skall dock hållas efter med tovkam för att inte vålla hunden obehag.
Lagottopälsen är lättskött och dess funktion som skydd och värme utan flärd och finess värnas det om.
Lika väl är man angelägen om att rasen också fortsättningsvis skall få förbli den sunda, naturligt rustika och lite gammaldags hundtyp som
den är idag.